Välj en sida

Det känns som att det är år sedan jag skrev i bloggen, men inte är det försent att börja heller. Min undran är i den pågående debatten ”pension” och den serie artiklar som finns i ämnet bland annat Aftonbladet med senaste rubriken i kant med ”Pensionärer som lever i fattigdom”. Och det efter ett helt liv i arbete.

 

Jag tänker ofta på allmänna ”tjänstepension” och vad som förväntas att få från de skatter som betalas in till staten. Har vi rätt att leva med samma standard som vi hade när vi arbetade? Har staten verkligen råd att avlöna en pensionär med samma lön som han / hon hade när denne väl arbetade? Jag känner spontant, utan att räkna allt för djupodlat, att det krävs oerhörda stora summor för att avlöna pensionärer till den grad att pensionären har samma inkomst som under arbete de sista 10 åren.

Jag som 80-talist kan glömma att se mig en framtid som 40-talisterna med en allmän pension som är relativt mycket högre än den jag kommer få. Det hela förklaras enkelt då man såg tillslut att man inte har råd att ge den pension som tidigare generation får och har fått. Det var ju därför man gjorde om systemet, inte sant?. Systemet må ha fungerat från början, men då var Sverige 5 miljoner invånare, å andra sidan var systemet fel redan från början. Personligen tycker jag idag att det byggdes i samma format som lutande tornet i Pisa. Det fungerar tills det når en viss nivå.

Så vems är felet att dessa pensionärer lever med dessa marginaler. Är det politiker som har försnillat likvida medel i kant med Presidenten i Vitryssland? De som kan påverka är folket, och det är endast folket som röstar på de folkvalda. Vem är det fel på egentligen då? De folkvalda eller folket som faktiskt röstade på de folkvalda?

 

Mitt ansvar i ämnet är helt enkelt att börja spara i tid utöver hårt arbete och för den delen sätta mig in i ämnet. Vill jag få ut 20 000 kr i månaden även som pensionär kan man inte vakna från det fördunkla när man närmar sig 55 och ser hur man helt plötsligt blir morfar likt som farfar, därefter en fattig pensionär.


Med enkel mattematik kan man räkna ut att om man sparar 2 000 kr i månaden, vilket är 24 000 kr om året. Blir på en 50 års period 1 200 000 kr. Bortser vi från att räkna med ränta så betalar 1 200 000 kr en hyra som är 6 000 kr i månaden, 200 månader, vilket är ca 16 år. Det kan vara skönt att ha hyran betalt från att man är 80 år tills man är 96 år (jo, vi blir gamla i min släkt). Sen är frågan om jag får gå i pension vid 80. Man får ändock en indikation om vart man bör spendera pengar på och framförallt spara i tid. En bra påminnelse till mig själv om inte annat.

Samtidigt kan man inte blunda för den utveckling som har skett, Per-Ola med inblick i ämnet skriver i en post med statiskt hur fattigdomen har utvecklats. Mitt svaromål är helt enkelt att man såg en tydlig linje, det går inte att spendera så mycket som man tidigare har gjort på sjuka, pensionärer och arbetslösa? Jag får tillbakablickar då jag tänker tillbaka på Mona Sahlin som tyckte det var en utmärkt idé att spendera 5 miljarder på SAAB för att få ett företag som inte gick med vinst sedan 1986 på fötterna igen. Notera 5 miljarder kr, statliga medel, som man samtidigt basunerar ut ska betala pension. Ja, vi alla vet vad som hände med SAAB och vad som hade hänt med 5 miljarder kr om nu Sossarna hade fått bestämma. Något slösaktigt tänkt måste jag säga.

Jan Ericson (Moderat) menar att fattigdomen inte alls ökar utan att vi har en jämn inkomstfördelning i Sverige. Siffrorna som är statistik från SCB tolkas på ett felaktigt sätt som oavkortat ger en skev bild av verkligheten.

Jag tänker spara mer istället oavsett vad.